Also sprach Perry
En äventyrares styrka ligger inte främst i att nå sina mål på första försöket. Den riktiga prövningen är att tvingas vända och sedan försöka på nytt. En prövningen för både den egna och kamraternas mentala styrka.
För mig blir toppbestigningarna en kamp mellan min vilja och bergets uråldriga krafter. Men viljan måste genomsyras av en ödmjukhet och ömsinthet gentemot fjällmassivet. Mount Everest betraktas av urinvånarna som "Himmelens huvud" och "Universums moder". Ska man lyckas med en bestigning måste man respektera bergets "lagar". Vi borde kanske känna en liknande respekt för våra egna massiv här i norden?
Sommarens äventyr för oss till jättarnas hem, dvs Jotunheimen i Norge. Målet är att vandra längs Besseggen och även bestiga Norges (och Skandinaviens) högsta topp, Galdhöpiggen (2469 möh). Förberedelserna inför resan kommer att för er presenteras allt eftersom. Vad som redan nu kan konstateras är att jag och min kära flickvän Sofia ligger i hårdträning. Väderlek och liknande faktorer kan vi inte påverka, men äventyret ska inte fallera på vår egen förmåga!
I det tidigare inlägget skrev jag att jag strikt kommer följa de ramar jag satt upp för den här bloggen. Jag måste dock be dig, käre läsare, om ursäkt och ta några avsteg från stigen.
Det finns många ljus i min tillvaro, men det ljus som lyser starkast på min stjärnhimmel är min Sofia. Som person och fjällvandrare har jag välsignats med en flickvän som inte bara står ut med mina upptåg, utan även gladeligen följer med.
2010 kantrades av några "djupa glaciärsprickor" som vände min värld upp och ned. Men du (Sofia) fanns alltid där som ett stöd, fick mig att blicka framåt och uppåt mot skyn, istället för nedåt i de mörka avgrunderna. Du borde få ett eget inlägg dedikerad till dig, men det kan kanske uppfattas som lite väl sentimentalt, eller cheesy som vi i våra kretsar väljer att använda ;)
Till Sofia, med kärlek
Är Galdhöpiggen svårare att bestiga än Kebnekaise? Jag riktar mig till de högre makterna och frågar således:
Herre, är Galdhöpiggen svårare att bestiga än Kebnekaise?
Jag förstår att du, Herre, tycker båda är enkla
men du kan kanske ha överséende?
I begynnelsen
Den något missvisande titeln Tiotusenmetersklubben kan föra tankarna till något annat än denna bloggs syfte. Titeln härstammar från en inre önskan om att innan sommarens slut ha bestigit fjälltoppar av en totalsumma över 10 000 m.
Min spontana tanke när ordet Blogg nämns är att det är en sida där människor, mer eller mindre detaljerat, beskriver sin vardag, en form av dagbok som intresserade kan få ta del av.
Det här är en blogg om äventyr och kommer således att försöka hålla sig inom de ramar som jag i förväg tänkt ut; förberedelser, tips, tankar och äventyren i sig. När det gäller min vardag kommer jag således att tiga som en massgrav på östfronten!
Fjällvärlden och vildmarken är något djupt rotat hos mig. Mina tidigaste minnen i livet härleder mig till de norska fjällen, Hemavan och Sarekmassivet. Åtskilliga sommar- och vinterlov har spenderats på kalfjället i ett tält, ätandes frystorkad mat och många mil tillryggalagda.
Det finns en tjusning i det okända och totalt vilda, helt befriat från krav, stress och höga ljud som vi i det nutida samhället allt för ofta känner påträngande. Vildmarken är en plats för den människa som behöver den, som är öppen för den, som har förutsättningarna att förstå den, som mår bra av den.
Kebnekaise sommaren 2010
Inte heller sina tankar
kan man helt återge i ord
