Del 1: Drömmen, utmaningen, äventyret
Äventyret för oss till sommaren 2010 och den efterlängtade färden till Sveriges högsta punkt, Kebnekaise (2104 m.ö.h). Avfärden började i Umeå, fortsatte via Estersmark, Skellefteå, Älvsbyn och till sist nådde vi Nikkaluokta sent på kvällen.
Bilen avlastades på ryggsäckar och annan proviant, och vi kunde vid midnatt ta de första stegen in i det förtrollande landskapet. Dimman låg tät över de närbelägna topparna, solen hade för länge sedan lagt sig till ro och stigen som vi gick på bar spår av många tidigare vandrares fotsteg.
Efter några kilometers vandring sattes tältet upp in till en bäck som rann genom landskapet. Vissa kan finna bäckens brusande som ett störande element i sömnen. Själv anser jag att det brusande vattnet blir till ett sövande element. Det har färdats från fjälltopparnas glaciärer eller snömassor, trängt sig obönhörligen genom landskapet för att till sist nå havet och upptas i det eviga.
Organiserat kaos?
Uppvaknandet skedde i stilla ro. Några nyfikna ögon trängde ut ur tältet och riktade sig mot himlen. Det skulle bli en fantastisk dag med strömoln lite här och var. Kalle satte sig för att börja med frukosten, bestående av fruktberikad gröt och nyponsoppa. Vi hade ännu många kilometer kvar till fjällstationen och en stabil och näringsrik frukost var viktigt.
Efter lite arbete kunde tält och ryggsäckar packas ihop, svingas upp på ryggarna och vandringen fortsätta. Himlens kristallkrona hade åter tänts på nytt och lyste starkare än någonsin. Det skulle bli en varm dag!
Delmål: Ladtjojaure
Efter ytterligare några kilometers vandring kom vi så äntligen fram till ett av vandringens delmål, Ladtjojaure. Härifrån kan den som vill ta båten och korta ned sin vandring med några kilometer. För vår del blev det inte mer än en rastplats. Våra unga, friska och pigga ben ville hellre fortsätta vandringen på den stigen som vi en gång påbörjat. I Ladtjojaure serverades våfflor och mycket annat gott till en överkomlig penning. För vår del fortsatte vandringen utan våfflor i magen. Vi hade våra härliga frystorkade "grönpåsar" från försvarsmakten att se fram emot, något man inte gärna byter bort.
Lunchpaus togs några kilometer längre fram och folk passerade vår rastplats kontinuerligt. Leden mellan Nikkaluokta och Kebnekaise är oerhört populär under sommaren. Vana som ovana vandrare trampar upp stigen och ser till att platsen ej faller i glömska.
Kalle mediterar innan lunchen
Efter lunch började vandringen in i det vilda. Nästa möte med civilisationen skulle bli fjällstationen. Små skurar av regn droppade mot våra kläder och vi ställdes inför resans hittills svåraste val: Ska vi ta på oss regnkläderna eller ej? Det visade sig i efterhand att det inte var något ihållande, utan solen tittade glatt fram efter en kort stund.
Varje kilometer i fjällen kan kännas som flera mil. Till viss del antar jag att det kan ha att göra med den tunga packningen, men även att man kan se så oerhört långt. Vi passerade förbi ett krön och kunde på långt avstånd skymta fjällstationen som en liten prick. Det kändes stärkande att vi kunde se vårat mål, men som van vandrare vet jag att det är längre än vad det ser ut att vara.
En respektingivande hängbro tog oss över den glaciärflod som rann en kilometer innan fjällstationen. Vi stannade till och tittade på de urgröpta raviner som vattnet sakna med säkert slipat ned.
Broarna i Madison County
Kebnekaise Fjällstation
Efter många timmars vandring nådde vi så äntligen fjällstationen. Det var ett rikt flöde av allehanda människor. En del klädda som riktiga fjällvandrare och andra lite mer som vanliga stadsbor. Vi slog upp vårt läger hundra meter bort från stationen och avnjöt en av de godaste måltiderna jag någonsin ätit, nämligen suovas i bröd. Tältet sattes upp och vi gick på en liten rekognoseringsrunda för att bekantgöra oss med den plats där vi för några dagar skulle bo.
Fortsättning följer...
Bilen avlastades på ryggsäckar och annan proviant, och vi kunde vid midnatt ta de första stegen in i det förtrollande landskapet. Dimman låg tät över de närbelägna topparna, solen hade för länge sedan lagt sig till ro och stigen som vi gick på bar spår av många tidigare vandrares fotsteg.
Efter några kilometers vandring sattes tältet upp in till en bäck som rann genom landskapet. Vissa kan finna bäckens brusande som ett störande element i sömnen. Själv anser jag att det brusande vattnet blir till ett sövande element. Det har färdats från fjälltopparnas glaciärer eller snömassor, trängt sig obönhörligen genom landskapet för att till sist nå havet och upptas i det eviga.
Organiserat kaos?
Uppvaknandet skedde i stilla ro. Några nyfikna ögon trängde ut ur tältet och riktade sig mot himlen. Det skulle bli en fantastisk dag med strömoln lite här och var. Kalle satte sig för att börja med frukosten, bestående av fruktberikad gröt och nyponsoppa. Vi hade ännu många kilometer kvar till fjällstationen och en stabil och näringsrik frukost var viktigt.
Efter lite arbete kunde tält och ryggsäckar packas ihop, svingas upp på ryggarna och vandringen fortsätta. Himlens kristallkrona hade åter tänts på nytt och lyste starkare än någonsin. Det skulle bli en varm dag!
Delmål: Ladtjojaure
Efter ytterligare några kilometers vandring kom vi så äntligen fram till ett av vandringens delmål, Ladtjojaure. Härifrån kan den som vill ta båten och korta ned sin vandring med några kilometer. För vår del blev det inte mer än en rastplats. Våra unga, friska och pigga ben ville hellre fortsätta vandringen på den stigen som vi en gång påbörjat. I Ladtjojaure serverades våfflor och mycket annat gott till en överkomlig penning. För vår del fortsatte vandringen utan våfflor i magen. Vi hade våra härliga frystorkade "grönpåsar" från försvarsmakten att se fram emot, något man inte gärna byter bort.
Lunchpaus togs några kilometer längre fram och folk passerade vår rastplats kontinuerligt. Leden mellan Nikkaluokta och Kebnekaise är oerhört populär under sommaren. Vana som ovana vandrare trampar upp stigen och ser till att platsen ej faller i glömska.
Kalle mediterar innan lunchen
Efter lunch började vandringen in i det vilda. Nästa möte med civilisationen skulle bli fjällstationen. Små skurar av regn droppade mot våra kläder och vi ställdes inför resans hittills svåraste val: Ska vi ta på oss regnkläderna eller ej? Det visade sig i efterhand att det inte var något ihållande, utan solen tittade glatt fram efter en kort stund.
Varje kilometer i fjällen kan kännas som flera mil. Till viss del antar jag att det kan ha att göra med den tunga packningen, men även att man kan se så oerhört långt. Vi passerade förbi ett krön och kunde på långt avstånd skymta fjällstationen som en liten prick. Det kändes stärkande att vi kunde se vårat mål, men som van vandrare vet jag att det är längre än vad det ser ut att vara.
En respektingivande hängbro tog oss över den glaciärflod som rann en kilometer innan fjällstationen. Vi stannade till och tittade på de urgröpta raviner som vattnet sakna med säkert slipat ned.
Broarna i Madison County
Kebnekaise Fjällstation
Efter många timmars vandring nådde vi så äntligen fjällstationen. Det var ett rikt flöde av allehanda människor. En del klädda som riktiga fjällvandrare och andra lite mer som vanliga stadsbor. Vi slog upp vårt läger hundra meter bort från stationen och avnjöt en av de godaste måltiderna jag någonsin ätit, nämligen suovas i bröd. Tältet sattes upp och vi gick på en liten rekognoseringsrunda för att bekantgöra oss med den plats där vi för några dagar skulle bo.
Fortsättning följer...
Also sprach Perry
En äventyrares styrka ligger inte främst i att nå sina mål på första försöket. Den riktiga prövningen är att tvingas vända och sedan försöka på nytt. En prövningen för både den egna och kamraternas mentala styrka.
För mig blir toppbestigningarna en kamp mellan min vilja och bergets uråldriga krafter. Men viljan måste genomsyras av en ödmjukhet och ömsinthet gentemot fjällmassivet. Mount Everest betraktas av urinvånarna som "Himmelens huvud" och "Universums moder". Ska man lyckas med en bestigning måste man respektera bergets "lagar". Vi borde kanske känna en liknande respekt för våra egna massiv här i norden?
Sommarens äventyr för oss till jättarnas hem, dvs Jotunheimen i Norge. Målet är att vandra längs Besseggen och även bestiga Norges (och Skandinaviens) högsta topp, Galdhöpiggen (2469 möh). Förberedelserna inför resan kommer att för er presenteras allt eftersom. Vad som redan nu kan konstateras är att jag och min kära flickvän Sofia ligger i hårdträning. Väderlek och liknande faktorer kan vi inte påverka, men äventyret ska inte fallera på vår egen förmåga!
I det tidigare inlägget skrev jag att jag strikt kommer följa de ramar jag satt upp för den här bloggen. Jag måste dock be dig, käre läsare, om ursäkt och ta några avsteg från stigen.
Det finns många ljus i min tillvaro, men det ljus som lyser starkast på min stjärnhimmel är min Sofia. Som person och fjällvandrare har jag välsignats med en flickvän som inte bara står ut med mina upptåg, utan även gladeligen följer med.
2010 kantrades av några "djupa glaciärsprickor" som vände min värld upp och ned. Men du (Sofia) fanns alltid där som ett stöd, fick mig att blicka framåt och uppåt mot skyn, istället för nedåt i de mörka avgrunderna. Du borde få ett eget inlägg dedikerad till dig, men det kan kanske uppfattas som lite väl sentimentalt, eller cheesy som vi i våra kretsar väljer att använda ;)
Till Sofia, med kärlek
Är Galdhöpiggen svårare att bestiga än Kebnekaise? Jag riktar mig till de högre makterna och frågar således:
Herre, är Galdhöpiggen svårare att bestiga än Kebnekaise?
Jag förstår att du, Herre, tycker båda är enkla
men du kan kanske ha överséende?
I begynnelsen
Den något missvisande titeln Tiotusenmetersklubben kan föra tankarna till något annat än denna bloggs syfte. Titeln härstammar från en inre önskan om att innan sommarens slut ha bestigit fjälltoppar av en totalsumma över 10 000 m.
Min spontana tanke när ordet Blogg nämns är att det är en sida där människor, mer eller mindre detaljerat, beskriver sin vardag, en form av dagbok som intresserade kan få ta del av.
Det här är en blogg om äventyr och kommer således att försöka hålla sig inom de ramar som jag i förväg tänkt ut; förberedelser, tips, tankar och äventyren i sig. När det gäller min vardag kommer jag således att tiga som en massgrav på östfronten!
Fjällvärlden och vildmarken är något djupt rotat hos mig. Mina tidigaste minnen i livet härleder mig till de norska fjällen, Hemavan och Sarekmassivet. Åtskilliga sommar- och vinterlov har spenderats på kalfjället i ett tält, ätandes frystorkad mat och många mil tillryggalagda.
Det finns en tjusning i det okända och totalt vilda, helt befriat från krav, stress och höga ljud som vi i det nutida samhället allt för ofta känner påträngande. Vildmarken är en plats för den människa som behöver den, som är öppen för den, som har förutsättningarna att förstå den, som mår bra av den.
Kebnekaise sommaren 2010
Inte heller sina tankar
kan man helt återge i ord
